Hysterektomin – Del 2 -Operationsdygnet

Hysterektomin – Del 2 -Operationsdygnet

11 november, 2019 0 av Mira

Jag ber om ursäkt för att det dröjt ett tag, men har varit en del annat och sedan har jag glömt av att skriva.

Men hur som helst, nu har jag lunch på jobbet och har tid att skriva en stund medans jag kommer ihåg det.

Jag vet att flera har varit intresserade av att läsa hur själva operationsdagen gick till, förberedelser, i operationssalen och efteråt.
Denna berättelse kan innehålla känsliga delar så som avföring etc. Jag skriver detta som ren information.
Jag skriver ”operationsdygnet” i rubriken då det egentligen handlar om hela dygnet på sjukhuset som det blev.

Detta blir rätt långt och med så många detaljer jag kommer ihåg, just pga att det finns en efterfrågan om hur exakt allt gick till.
Sen vet jag inte om någon orkar läsa hela, men det är ett bra sätt för mig att dokumentera allt för min egen skull 🙂

Ni kan läsa Del 1, om vägen till en hysterektomi här:
http://miranova.horseteam.nu/hysterektomin-del-1/

Före operationen:

Jag var kallad till inskrivning klockan 7.30 samma morgon. Jag gick direkt in på avdelningen och pratade med en sköterska i sköterskeexpeditionen. Jag fick komma in i ett rum och tilldelad en säng och en låsbar garderob. I rummet fanns totalt plats för två patienter. Vi hade också en egen toalett och TV. Kändes nästan som ett hotellrum 😉

Jag fick dela rum med en jättetrevlig tjej som var et par år äldre än mig bara. Hon berättade att hon varit där sedan i lördags kväll (nu var det tisdag) och väntat på operationen sedan söndagen.
Här blev jag rätt orolig och tänkte att min operation skulle bli försenad, blev dock lugnad när jag fick reda på att hennes var akut och min planerad. Dessutom så skulle min göras med hjälp av robotkirurgi, det skulle inte hennes.

Sköterskor kom in och tog blodprover, kollade blodtryck, temperatur, satte infart i armvecket och kopplade in ett dropp.
Jag fick också gå på toa och de mätte då hur mycket urin jag hade kvar i blåsan med hjälp av ultraljud.
Jag fick också byta om till supersexiga landstingskläder 😉
Jag var supertrött då jag sovit rätt lite och dessutom fastat, så jag somnade rätt fort i sängen.
Runt 10-11 så kom de in och sa att det var dags att åka ner på operation 😮

Nere på centraloperation fick jag ligga i ”väntrummet” i min säng i väntan på min tur. Jag var nästan helt ensam där så det var väldigt låg aktivitet.

Min läkare kom ner och pratade med mig där, då han missat mig uppe på avdelningen. Han frågade mig om jag var helt säker på mitt beslut, sedan berättade han vad de skulle göra och hur.

Sexig Descutan-frilla precis när jag fått mitt rum.

Operationen:

När det var min tur rullades jag till operationssalen. Jag fick gå ur sängen utanför och gå in själv till operationsbordet och lägga mig.
Ännu en infart sattes, denna gången i ena handen.
Det var fullt med folk och alla var supertrevliga. Här fick jag själv ta av mig trosorna och jag instruerades hur jag skulle ligga.
Pga mitt hypermobilitetssyndrom ville de testa att lägga upp mina ben i ”skenorna”, ungefär som i en gynstol, och se så att jag inte fick ont i höfterna.
De testade att spänna fast benen och det kändes bra.
Man blir fastspänd, dock inte i vaket tillstånd, för att de tippar en bakåt så att alla tarmar åker upp mot revbenen och håller sig borta från operationsområdet.

Innan jag slockande så började de konfigurera roboten som nästan såg ut som en stor spindel med massor med armar som stack ut. Riktigt intressant 🙂

De satte en mask med syrgas(tror jag) framför näsa och mun på mig och samtidigt körde de igång pumpen för ett väldigt kraftigt smärtstillande, de sa till mig att säga till när det snurrade till så skulle de köra igång narkosmedlet. Det snurrade dock aldrig till. Och det var supertungt och svårt att andas i masken då det tog emot, höll på att få panik men bara fokuserade på att andas lugnt. Fortfarande inget snurr.
Efter en stunds felsökning visade det sig att alla ”portar” eller vad de nu kallar kopplingarna mellan slangarna inte var öppna. När detta var fixat tog det inte många sekunder förrän det snurrade till rejält och började kittlas i magen. Jag började skratta högt och de frågade om det snurrade?
JAAAAAA skrattade jag. Sen tog det kanske 10 sekunder till innan jag somnade.

Jag kände mig fullständigt trygg, väl omhändertagen och alla var så himla snälla.

Efter operationen

Det första minnet jag har är att jag mumlar och säger ”Vad fort det gick?!”, någon svarar något i stil med ”Rekordfart”.. Sen kommer jag ihåg att jag mumlade något om ”Jag vill bara sova”.
Jag visste inte om detta var dröm eller verklighet.

När jag kvicknar till lite mer, ingen aning om hur lång stund efter, så är jag på uppvaket. Jag har rejält ont i blåsan och är extremt kissnödig, jag har också ont i revbenen på höger sida och i höger axel.
Då får jag smärtstillande, morfin intravenöst.
Det lättar av lite men det spänner som bara den i buken och jag är jättejättejättekissnödig.
Säger det till personalen som frågar om de tror att jag klarar av att gå på toaletten, jag ber om ett bäcken istället.
Detta för att sist jag gjorde en bukoperation, bara titthål för att se om man hittade endometrios, så vaknade jag också kissnödig. Den gången fick jag upp och gå själv från sängen, genom hela uppvaket och in på toaletten. Där svimmade jag och kräktes – något jag inte ville uppleva igen.

Men det var helt omöjligt att lyckas kissa i bäckenet, så de rullade in mig i ett annat rum utan folk i, där de körde fram en sån där portabel toalettstol, hjälpte mig ur sängen och ner på den. Jag lyckades kissa direkt. Det kan ha varit en av de absolut bästa känslorna i hela mitt liv. I princip all smärta försvann och jag grät glädjetårar.

Jag fick hjälp tillbaka upp i sängen och rullades tillbaka in på uppvaket. Frågade där om jag kunde få något att dricka då jag var så satans törstig, men det fick jag inte pga att jag varit intuberad, så istället fick jag någon sorts munspray. Smakade som någon form av godis!
Sedan låg jag där en stund och vilade, blundade, log med hela ansiktet och bara mådde hur bra som helst. Pratade en del med sköterskorna som var sååå trevliga. Efter en stund behövde jag kissa igen, blev inrullad i det andra rummet och denna gången lyckades jag med hjälp ta mig in till den riktiga toalettstolen! LYCKA!

På avdelningen:
När jag hade varit vaken runt 2h så fick jag höra att jag skulle få komma upp på avdelningen, så de ringde dem och bad dem att hämta mig.
Jag bad om något att dricka och fick en liiiten kopp med vatten! <3
Det dröjde dock en stund, inte som om jag hade direkt bråttom, då de var upptagna med annat och hann inte hämta mig innan. Men det gjorde inte mig något, jag mådde svinbra!

De rullade upp mig på avdelningen, sa till mig att säga till när jag skulle gå på toa så att de kunde mäta blåsans innehåll med ultraljud igen. Man måste kunna tömma så att man har max 100ml kvar efter toabesöket för att kunna se att blåsan är okej.
Jag gick på toa och hade runt 300ml kvar, det var helt plötsligt svårt att kissa, musklerna lydde liksom inte.
Jag fick ÄNTLIGEN dricka min kalla Coca Cola som väntat på mig i kylen och jag fick mat. Jag kommer inte riktigt ihåg vad det var för mat. Den var inte supersmaklig men tror att det var någon kycklinggryta med någon konstig vit sås i.

Kissade några gånger till och lyckades fortfarande inte komma under 100ml. De sa då till mig att om jag inte lyckas med det snart så sätter de in en kateter.
De kopplade bort droppet för att det inte skulle fyllas på med mer urin.
Jag tog hotet om katetern på största allvar och såg till att hitta en teknik dvs upp och stå och gå lite en stund, sedan sitta på toaletten en längre stund och medans jag satt där så lutade jag mig fram, tillbaka och åt sidorna och lyckades liksom gunga ur mig så mycket jag kunde i säkert 20-30min. Kallade sedan på sköterskorna som kom och mätte, UNDER 100!!!! Lyckan och lättnaden var oslagbar!

Väldigt glad och lättad när jag fått komma upp på avdelningen efter uppvaket.



Kvällen/Natten/Morgonen:
Jag brukar oftast bli helt galet speedad på morfin och inte kunna sova på något dygn. Men jag var sååå trött. Sov till och från och pratade med min trevliga rumskamrat som äntligen hade fått rulla ner på operation strax efter mig.
Jag hade med gifflar och choklad och kunde äta med god aptit. <3
Kollade CHL-matchen med Frölunda på plattan, men somnade till och från hela matchen. Vaknade när de vrålade mål i hörlurarna.
De kom in med jämna mellanrum, var tredje timme, och kollade blodtryck och temperatur, hela kvällen och natten.
När de var inne vid 01 hade jag ont i blåsan och buken även om jag hade kissat. De frågade då om jag ville ha smärtstillande, och jag tackade ja.
Innan dess hade jag inte fått smärtstillande alls, sköterskan muttrade ”hästmänniskor och deras jävla smärttrösklar”.

Hockey!!!!



Jag somnade om efter varje nattligt besök av sköterskorna och sov riktigt riktigt skönt!

Sista kontrollen var vid 07 och då sa dem att det fanns frukost att hämta i matrummet om vi ville. Där tog jag första ”längre” promenaden och det var inga problem alls, förutom att det kändes som att jag sprang ett maraton typ.
Käkade mackor och mådde allmänt bra!

Nöjd och glad efter att ha promenerat till och från matrummet för att hämta frukost!


Under förmiddagen kom det och gick sköterskor för lite kontroller, jag hade lite förhöjd temp så de ville kontrollera att den inte steg högre under dagen innan jag fick åka hem. Runt 12-tiden kom läkaren och pratade med mig. Jag frågade honom om jag hört rätt när jag hörde ”rekordfart” och han skrattade, bekräftade och sa att det tagit 31 minuter allt som allt! WOW!! :O

Jag fick med information hem och en tång för att kunna ta bort mina agraffer (fick ”häftstift” istället för att bli ihopsydd).
Jag fick också tabletter i form av Celecoxib, smärtstillande, som jag skulle ta kl 08.00 och 20.00 tills de tog slut. Jag tror jag var klar med dem på fredag kväll
Ringde Jackie som kom och hämtade mig 🙂

Jag vill ge enorm cred till alla fantastiska människor som tog hand om mig under mitt dygn på sjukhuset, så professionella, tillmötesgående, vänliga och visade ingen som helst stress.
Tack Falu Lasarett, gynmottagningen och centraloperation för det, ni är helt fantastiska <3